|
2010-12-02 Viltspår - på riktigt I onsdags – Lena kom med sina tre västgötar Emma, Gillis och Gittan, för promenad och rally-träning. Snö och skidspår ute på fälten, så vi pulsade ner på stigen längst bort till höger vid parkeringsplatsen för att gå en runding i skogen. Vi släppte loss Emil och Emma (dom kommer ju alltid på inkallning!) och efter tre sekunder såg vovvarna och vi nånting som rusade upp och iväg in i skogen. En blodfläck, ett litet rådjur. Jodå, vovvarna kom direkt, som tur var. Ska vi ringa polisen? Ja, det skulle vi, och efter nån halvtimme kom Jägaren. Är alla jägare två meter långa? Med sjumilasteg? Rådjuret hade blivit anmält som påkört av en bil. Jag halkade mej fram minst tio steg när Jägaren tog ett … tur att legan var nära, annars hade jag stupat också. OM du inte hittar rådjuret har vi faktiskt två viltspårschampion här, försökte jag, men jägarherren hörde nog inte vad jag sa (flås flås). Vi tränade litet medan vi väntade, sen hörde vi skottet. Ut ur skogen kom han med ett pytte-litet rådjur, självaste kroppen var ungefär lika stor som Emils, eller kanske Gillis’. Det lilla rådjuret hade brutit ett framben. Det gick som ett sus genom hundnosarna, åh, ett riktigt! Emil nosade på bakdelen, med raggen rest, det var lité läskigt, med blod å allt. Vi fick klövarna, fyra små-små ben, som nu ligger i vår frys. Innanmätet ligger (fortfarande?) bakom det lilla skjulet vid parkeringen. OM vi ändå fått sticka dit! mumlande nog Emma, Emil, Gittan och Gillis. Att det inte var någon idé att fortsätta rallylydnadsträningen förstår ni nog! //Pia B 2010-10-31 Zigges vänstra öra vippar på ett speciellt sätt … I fredags, den 29 oktober, blev det bestämt att domare O kunde lägga varsitt öppet spår åt Emil och Zigge. Han var beredd att ta emot oss på söndagen, kl 09.00 (vintertid). Tänka, tänka, tänka, hur mycket är klockan då, med byte från sommartid till vintertid? Och hur dags måste man åka från Nyköping? Hur lång tid tar det egentligen, att åka till Hökärr? I Gula bilen? Såklart att det regnade, det SKA det göra när man går prov. Zigge med vippörat var först ut. Janne var nog litet nervös, med både domare O och mig bakom. Zigge däremot, var cool som vanligt, startade perfekt, lagom takt och med nosen i spårkärnan hela tiden. Ingenting kunde störa honom, det var det bästa han någonsin gjort. Jag, som gick bredvid domare O, fick spåret refererat steg för steg, oblodade vinklar återgång och så skott. Inte en muskel rörde sig när skottet gick. DÅ andades Janne för första gången på 18 minuter. Högsta poäng, 42, blev det för Zigge på det första öppna spåret. Bara två spår kvar till championat! GRATTIS! Så kommer Emil västgöte. Emil har suttit med Zigges svans över huvudet hela bilresan, djupt försjunken i sömn. Gomorron hela världen, här kommer jag! Åh, ett spår! Med tre hästar i hagen bredvid! Spännande! Emil tassade på, jag påminde honom: Nej, vi ska inte valla hästar, vi ska s-p-å-r-a … Han gjorde det bra, bästa öppna spåret hittills … så gick han av. Och drack vatten (kissade), och strosade litet i kanten av ett kärr …– suck – gick tillbaka till spåret! Klarade skottet (bara ett litet voff) och hittade klöven! HURRA! 37 poäng fick vi, det gick på 19 minuter. GODKÄNDA! ÄNTLIGEN! //Pia B, vad ska vi göra nu då?
2010-10-24 Så ska det låta! Nu har jag planerat spåret och lagt det efter konstens alla regler, så nu ska Pinja klara det också, sa’ Pia och gick i väg med bestämda steg. Och Pinja klarade det suveränt! Sista spårgången för den här terminen med fortsättningsgruppen, och regnet skvalade ner – vi är vana vid det här laget. Numera vet vi att spåren inte rinner bort, möjligtvis kan dom flytta på sig litet. Alla kunde inte vara med, Kent var på kalas, Gert var på resa, Helena var dunderförkyld och Mats var ute och jagade i Stora Skogen. Anne och Olle gick för sig själva i sin skog, Wilma var ”taggad”, Billy var … mindre taggad, kanske? Matte och husse var nöjda, det kändes bra. Emil fick ett alldeles eget spår som klättrade upp över en bergskam och ner igen – alla spår i Ekensberg går ju just över berg … och gärna i regn, som sagt. Evas Hobbe – eller var det Izzi! – som var så duktig! Och Izzi – eller om det var Hobbe! - som var litet virrig den här gången. Eller, om det är författaren som är virrigare än någonsin? Nåja, det blir fler spår framåt vårkanten! Zigge då? Jo, det blev väl som det blev, ja, men vi listade ut att återgångsvinkeln gick jättebra! Swisch, så var det klart, och resten, över gångstigen ut på fältet var en barnlek för den vovven – ända fram till att skosnörena trasslade till sig för hundföraren. Nu lägger vi spårlinorna åt sidan fram till mars/april. Då ni, då blir det andra bullar! //Pia B
2010-09-28 ÄNTLIGEN VAR VI DÄR! Utflyktsdax – viltspår hos Lena i Gnesta! Fem långa och ett halvlångt spår hade Lena lagt på fredags-eftermiddagen. Planen var att alla skulle få blodad vinkel, oblodad vinkel, återgång och skott. Vilket mastodontjobb, att lägga sex spår! Izzi startade först. Tänk, vad hon kan! Så duktig hon har blivit! Hon travar på så fint i spårkärnan, återgångsvinkeln var svår så klart, men det är den för alla hundar. Skott – inga problem! Dags att anmäla Izzi till öppet spår. Sedan kom Billy med matte Anne. Billy gjorde ett jättefint jobb till att börja med, men trasslade till det för sig i återgången.
Han var på väg åt rätt håll, men ångrade sig … säkert färska ”riktiga hjort-spår”, trodde Lena. Och Mats och jag såg en svart huggorm … Zigge gick ut som hund nummer tre, jag hann inte med att se den spårningen. Lena sade ”Inga problem…” och Janne såg nöjd ut. Mycket nöjd. Du anmäler väl Zigge till öppet spår nu, Janne? Litet sämre gick det för Kent och Selma, det verkar som det finns andra spår som är mer intressanta än gamla blodspår i Lenas skog. Kanske Selma inte kommit igång än efter det långa sommaruppehållet? Sen fikade vi vid Lenas sjö. Vi satt i T-shirts och njöt, vissa hundar badade, andra tiggde smörgås och rotade litet i ryggsäckarna. Vi ville inte gå därifrån. Vi ville sitta där hela eftermiddagen, minst! Då såg vi en snok, större än Storsjöodjuret, som låg på Lenas brygga …
Upp och hoppa Emil, nu är det vår tur! Och hade Emils matte kunnat koncentrera sig, så hade det blivit såååå bra! Alltså, det började riktigt tokigt. Spåra?!? Jag?!? Tänkte nog Emil. Skärpning … och sen gick det som en dans! Nästan i alla fall. Ja, ja, han gick av för att kolla litet här och där, men i stort sett, han gick ju tillbaka igen. Sen kom skottet … och Emil larvade ut i mossan … EMIL! Kom igen nu! Jodå, spårslutet med jättefin klöv gick bra, man kunde ju bära den hela vägen tillbaka. Jag hade så gärna vela se Pyrcha ”in action”, men det blev inte så. Fyra västgötar ville inte sitta ensamma. Om jag tolkade Mats och Lena rätt, så gick det riktigt riktigt bra. Dags för öppet spår, eller hur! Och Mats såg en snok till, om möjligt ännu större än den förra … Vi tackar och bugar, Lena, det var så fina spår och så fint väder, så inget hade kunnat bli bättre. Du kan skriva upp att vi gärna kommer tillbaka!
//Pia B
2010-09-25--26 INTROKURS I VILTSPÅR PÅ HUNDFOLKET!
Vilken härlig helg det har varit,
tack för det allihop! Liten tillbakablick från helgens träning: Bordercollien Molly tog upp spåret på ett imponerande sätt, som hon inte gjort annat. Hon spårade noggrant, målmedvetet och självständigt. Vittrade klöven på ett 10 meters avstånd. Molly låg en god stund och småtuggade och lekte med klöven, varvat med korv och glada peppningar från oss imponerade tvåbenta för att sedan bära klöven ända till bilen med mycket hög och stolt kroppshållning! På söndagen var Molly så peppad på att spåra! Hon visste direkt vad som väntade och gick ett toppenspår även idag och spårade enda fram till klöven. Sedan var det Fox's tur… Jag som sett Fox spåra under våren tyckte det var roligt att se hur han mognat i sitt spårarbete vilket nog både beror på rutin och mer psykisk mognad. Fox spårade lugnt och noggrant och man ser hur roligt han tycker att det är, båda dagarna. DSG Mina var lite tveksam i början och såg ut att undra ”vad håller vi på med?” vilket inte är konstigt i början. Mina sökte hjälp från både matte som höll i snöret och husse som gick med bakom. Matte Kristina gav Mina tid och efter lite tveksamhet spårade Mina upp klöven! Söndagens spår var superimponerande! Mina var så målmedveten, spårade på i utmärkt takt. Denna gång helt självständigt utan att stanna upp eller be om hjälp och framförallt med ett annat kroppsspråk än innan, hög viftande svans hela spåret! Taxen Lotta hade lite ”otur” i sitt första spår med en ekorre som hoppade rakt över spåret och upp i ett träd precis bredvid. Jakthunden Lotta hade efter det svårt att koncentrera sig men spårade till slut upp klöven. Lotta hade inte glömt ekorren så att bry sig om klöven eller korv var inte att tänka på för Lotta. På söndagen höll vi tummarna för att inget (levande) vilt skulle korsa Lottas spår. Lotta spårade på med en väldig fart till klöven. Väl framme konstaterar Lotta att ”ja där är klöven, men var är EKORREN?”. Haha, Lottas minnesbild var tydlig av vad viltspår är! Sen så var det charmtrollet Bessie, Labrador, som spårade iväg ivrigt efter klöven. Matte Vivi och Bessie hade en härlig belöningsstund i spårslutet som jag tror skapar en jättebra målbild för Bessie. På söndagen spårade Bessie mer noggrant, ringade in spåret vid ett par tillfällen. Bessie gillar klöven skarpt och det jättekul att se hur glad hon blir! Buhunden Viggo var lite fundersam i början på lördagens spår, men tog sig fram till klöven. Viggo missade först spårslutet (kanske pga sorken som sprang en meter bortom klöven) men efter en stunds nosande fann han den och bar den hela vägen tillbaka! På söndagen var det en stor skillnad, Viggo tog upp spåret och spårade ända fram till klöven som har tuggade lite på och sen bar hem! Sist men inte minst (!) coolingen Goliat med matte Emelie. Vinthund som han är hade Goliat lite svårt att få ner nosen i backen. Han fick upp spåret och lyfte genast blicken för att spana efter bytet! Men han förstod till slut att det gällde att spåra med nosen i backen för att komma fram och väl framme vid klöven var Goliat nyfiken. Matte Emelie stannade kvar en god stund och gav Goliat tid vilket jag tror skapade en superbra målbild! Det visade sig på söndagen då Goliat satte nosen i backen och spårade på! Ringade in spåret två gånger, det var i princip då han lyfte upp huvudet så han verkar ha greppat att det är spår som gäller. Återigen, tack alla fyrbenta och tvåbenta för en trevlig helg! // Hanna
2010-09-05 VOV – VOVVOV –
VOVVOVVOV --- En
knippe vovvar som väntar på att få gå sina spår låter ungefär så, fast
mycket mycket MER. Det var
Hobbe o Izzi, Zigge, Luffis o Wilda, Selma o Freija och inte minst Emil.
Hujedamej! (Misa och Pyrcha var också med, men väntade i resp bil. Det kan bli
för skojigt ...) Vi hade
lagt motivationsspår, två korta spår åt varje hund. För att
få lité fart på det hela, bestämde vi att ta ut alla hundar samtidigt och vänta
på varann, det var då det blev liv! Först
fick Emil gå ett alldeles färskt spår, en fejkad viltolycka. Det var
konstigt tyckte E, en stor blodklick där (gott!) sen ingenting förutom klövdoft
– sen en klick till – slick, slick … men nån vidare fart satte han inte,
västgöten. Vi får
prova nån annan (mindre morgontrött) vovve en annan gång. Det gick bra i skogarna, kanske att konkurrensen (att få stå och vänta) gjorde att hundarna blev ivriga. Ingen hund tyckte det var konstigt med två korta spår, förutom Selma, som tyckte hon gjort sitt efter första spåret (och klöven låg ju i min bakficka). Nu ser
vi fram emot nästa spårhelg, den 18-19 september! //Pia B
2010-08-29 LÖRDAGSKVÄLL
I EKENSBERG En
riktigt vacker afton, lagom temperatur, lagom mycket mygg, inte så vått
och plaskigt i skogen, man kunde ha gympadojjor. MEN Vi hade manfall … Bullarna
gick inte åt, det blev kaffe över (Mats var sjuk) Inga
glada skratt (Gert meckade avlopp) Fyra
spårläggare, åtta spår. Fort
som sjutton gick det!
SÖNDAGSMORGON
I EKENSBERG Efter
40 mm regn ligger spåren inte riktigt där man lagt dom, kan man säga.
Åtminstone inte alla. Men
det gick bra ändå, Luffis och Izzi gick i spårkärnan, Billy och Wilma
hade jämt sjå, men klarade av att hitta klöven. Emil
gick Wilmas spår efter henne, han hade fullt upp med att sortera upp alla
dofter, och inte låg klöven under en gran, som den brukar, heller. Zigge hade full koll på var spåret låg, men ville inte bli våt, han travade så fint på stigen bredvid -- Det
gick bra för Wilda (spåret lagt på söndagsmorgonen) så nästa gång får
hon också prova ett nattgammalt spår! Till
sist, när alla gått hem, kom en liten Salvia
för att prova på ett spår. Hennes
första … så bra det gick! Så spårnoga hon är! Och vilken lycka att
hitta klöven, och tugga på den, slita i en sena, och sen få bära den
hela vägen ”hem”, med högburet huvud, vippande öron och svansen
rakt upp! Välkommen till oss igen! //Pia B
2010-08-08 DAX IGEN! Och i lördags kväll kom en lång rad från parkeringen, mattar och hussar till Luffis o Wilda, Hobbe o Izzi, Pinja o Frodo, Billy o Wilma, Zigge, Misa, Pürcha --- här ska läggas spår! Wilda, som behöver få lité rutin och behöver spår som inte legat för länge, fick sitt spår direkt, det gick så bra, så bra, men något långsamt, kanske. Klöven är kul! Matte sprang iväg med den, då blev det fart, minsann. Vi andra lade spår med långa startsträckor, blodade och oblodade vinklar, skottplats! och ”som vanligt” var det vissa spår som låg väldigt nära varann, hur det nu kan komma sig. Planeringsfel? Fel på kompassen? Lokalsinnet ur funktion? Vi hann med att fika också, och en del taktiksnack. Sen hem i säng --- det är ju snart dags att gå upp igen! Hur blev det sen då med spårningen? Jo, jag hade nöjet att se Izzi spåra, oj vad hon har mognat i sommar! Hon klarade ”bäcken” utan hjälp, hon gick ut i personspår – 15 tim gammalt! – och tillbaka igen, stiligt! ”Skottplats” – inga problem. Sen får man leka med klöven o matte, o korv o lek igen, o bära … kan livet vara bättre för en liten Welsh Corgi? Hobbes tur, jag måste nog säga att Izzi har gått om Hobbe i intensitet, noggrannhet, motivation --- det här blir en tuff match mellan corgisarna. Misa var på tur, hon fick vänta litet för länge (på mej), hon hann elda upp sig, vimsade runt i minst tre spår samtidigt – hon rätade upp sig och gjorde ett lysande avslut, och, hon har lugnat sig betydligt på ”skottplatsen”. Det tycker jag är bra! ALLA vovvar gjorde ”bästa spåret nånsin”. Det lönar sig att ha sommarlov, jag tror hundarna mognar och får bättre motivation när dom vilar. Janne och Zigge var ute en extrasväng på kvällen, för att klura ut hur i hela friden spåret låg, först till höger, sen ner, sen upp, sen till höger … J //Pia B |
